Glittertind-första tur över 2000m i Norge (04.08.2008)  

Glittertinden! Första Jotunheimenturen och första över 2000m

Efter en veckas bilsemster runtom i mellersta Norge så landade jag och Micke tillslut vid Spiterstulens Fjellstation i hopp om att kunna bestiga Galdhöpiggen och Glittertind under de två dagarna vi hade kvar av semestern. Såhär i efterhand var det en kanske en ambitiös målsättning, då vi var i början av våra "fjällkarriärer" och hade således ärligt talat ganska dålig koll på vad detta innebar. Nu är ju inte dessa två toppar särskilt besvärligt att ta sig upp på från Spiterstulen, men när konditionsträningen bestod i lite skogspromenader och att ta sig mellan soffan och kylskåpet där hemma så var det en tämligen seriös uppgift. Ska också tilläggas att mellan skogspromenaderna så slank det ner en hel del B-vitaminrika alkoholdrycker på den tiden.

Nåväl, efter en lyckad bestigning av Kebnekaise Sydtoppen via västra leden året före, så höjdes då ribban och självförtroendet var på topp, här skulle bestigas! Bara tanken av att på egen hand kunna klättra upp på nästan 2500m höga berg var ofattbar! Det kändes som hela världen låg för ens fötter just nu. Det var nog här det maniska intresset för klättring och höga berg tog fart på riktigt, framtidsplanerna utan någon som helst verklighetsförankring tog fart.

Anlände till Spiterstulen sent den 3:e Augusti. Det hade regnat så gott som hela veckan, och det var inte mycket bättre nu. Tunga gråa moln och inte allt för många plusgrader slog mot oss då vi travade iväg bortanför fjällstationen söderut för att hitta en bra tältplats.
Ryggsäckarna var packade med "Extra allt", konserver, pilsnerburkar och allt annat som kan vara bra att ha efter en lång dag i fjället! Skulle gissa på att vi släpade iväg 25kg var den där kilometern bort efter fjällsidan innan vi hittade något som liknade en tältplats.
Tältet var en enastående hybrid mellan Ryggås och kupoltält som jag fått ärva av min Far året före. Tror märket är Malmbergs och tillverkningsåret är 1978. Lättvikt, men ack så hopplöst att slå upp där marken lutade det minsta, och det gör den ju överallt i Norge. Tillslut hade vi iallafall installerat oss för 2 hårda dygn i fjället!

Vaknade tidigt av att solen lyste starkt på tältduken! Härligt, idag blir det Glittertind!
Varför valet föll på Glittertind den första dagen vet jag inte. Längre anmarsch, inte den högsta punkten. Men Glittertind har alltid fascinerat mig mer än Piggen.
Laddade upp med rejält mycket havregrynsgröt och hårdbröd. Packade i våra små midjeväskor och satte av tillbaka ner mot Spiterstulen runt 9.30. Första backen upp mot Skautkampen gick fint, men sen slog blodsockret till och magen skrek efter er mat. Så bra fungerade den havregröten. Har alltid haft lätt för blodsockerfall, och var vid den här tiden inte direkt van med lång ansträngning och fick bita i det sura äpplet bara efter någon timmes vandring. Åt lite medhavda nötter i choklad, sen fortsatte vi över Skauta och tog sikte på den långa stensluttningen upp mot Glittertind.
Vi var många som skulle till topps idag. Mindes speciellt ett par som gick om oss mitt i besvärligaste stenbranten som hade fullastade 75L säckar på ryggen. Vi undrade hur det var fysiskt möjligt! Vi hade ju fullt upp med att sätta den ena foten framför den andra här med enbart midjeväskor! Puh!
Micke gick i täten uppöver och solen försvann ju längre upp vi kom. Dimman drog in snabbt och bitvis var det som att gå i mellanmjölk. Stenarna var hala och motivationen sänktes då vi inte kunde njuta av någon utsikt mer än stenlandskapet och varandras ryggtavlor. Vid ca 2000m så gick jag in i väggen helt. Satte mig på en sten och tog mig inte en meter till. Helt tömd på energi och ork! Micke kom tillbaka och vi började diskutera läget. Micke är funtad så att man aldrig märker när han är trött. Han kan gå timme efter timme med omänskligt tung ryggsäck utan att slå av på takten nämnvärt fast han egentligen ofta är riktigt sliten. Tvärtemot mig så är han inte vidare blodsockerkänslig heller, så det var jag som så många gånger senare fick stå för gnällandet även idag!
Än var det en bra bit kvar, och sen skulle man ju ner samma väg igen. Micke fick i mig lite choklad och en burk energidryck(!) som han hade i sin midjeväska. Gode gud! Detta satte fart på mig, och nu lättade även dimman en aning, och vi kunde se bortåt Glitterbrean och även skymta toppen däruppe! Det här skulle vi fixa! På språng igen och snart var vi högre upp än vad vi någonsin varit förut! Detta sporrade iallafall mig ordentligt, gick förbi Micke och snart stod vi på snökanten på toppen. Det var folksamt däruppe trots det dåliga vädret, räknade till 10-15 personer samt några hundar.
Sikten blev gradvis bättre, och vi kunde blicka ut över resten av Jotunheimen! Så vackert det var!
Nordstupet var imponerande högt och långt där nere såg vi isarna bre ut sig bland toppar och tindar. Ändå så fick man aldrig känslan av att vara högt upp. Kebnekaise hade känts högre vill jag minnas. Vi var ändå lättade av att vi tagit oss upp. Nu var de ju bara nedförsbacke till tältet! Fotografering åt alla håll och kanter. Hade ju faktiskt släpat upp 1kg systemkamera upp hit, då var det bara att fotografera! Åt lite mer choklad och nötter innan det var dax att blicka nedåt igen.

Nedstigningen gick betydligt fortare, sikten var bättre och humöret betydligt bättre. Kom ner till tältet vid 16,30 tiden och firade det hela med ett par kalla pilsner som legat undangömda i bäcken en bit bort! Det smakade fantastiskt!
Fast det varit slitsamt så var vi inte avskräckta. Var det bara väder så skulle vi ta Galdhöpiggen imorgon!